lyxpryl

Vi har, som nog de flesta redan vet, baxat in oss själva och alla våra tillhörigheter i ett studentrum på 17 kvadratmeter. Det är trångt men det går. Vi delar kök och dusch med våra 5 grannar i korridoren. Huset är byggt någon gång på 60-talet och ventilationen är därefter. Fläkten (eller vad man ska kalla det) över spisen består av en glaskåpa och en liten dammig ventil i väggen som förmodligen inte blivit rensad sen den sattes dit, ni kan ju gissa hur effektivt det är.  Det kanske hade funkat bra för blygsam svensk matlagning men här bor det mest utbytesstudenter med varierande exotisk matlagning som följd. Vår palestinske granne har en paradrätt som består av att lägga en hel kyckling, potatis, överkokta grönsaker och mängder med konstiga kryddor i en plastpåse och slänga in det i ugnen på högsta värme i några timmar. Det luktar suspekt i köket kan man säga och att han springer och tittar till smaskigheterna titt som tätt genom att öppna ugnsluckan och släppa ut en svart, tjock dimma av rök gör ju inte saken bättre precis. Det roliga är att han själv , varje gång han öppnar ugnsluckan, kastar sig åt sidan och hostar besvärat för att undgå röken. Men det ska tydligen vara så eftersom han inte gör något åt det. Att sen jag står där med tårar i ögonen, hostar och har ställt upp alla fönster som går att öppna på vid gavel verkar inte beröra honom ett dugg.
När maten är klar avnjuter han den med gult ris. Och vet ni vad det värsta av allt är? Det är att det ser riktigt gott ut när det är klart...

Igår red jag Mariscala för sista gången. På måndag åker hon till Skåne där hon ska säljas till någon rik krösus. Känns lite sorgligt faktiskt. Conny var med i under söndagens ridpass och tog kort.